Ett genetiskt pussel utan lösning
Vithajen, havets mest ikoniska rovdjur, är föremål för ett vetenskapligt mysterium som vägrar att låta sig lösas. Trots att arten lever i flera av världens hav visar moderna DNA-analyser att dagens individer är uppdelade i tre tydliga populationer: en i södra halvklotets vatten mellan Australien och Sydafrika, en i norra Atlanten och en i norra Stilla havet. Hur denna uppdelning uppstod är fortfarande oklart, och de senaste forskningsresultaten har snarare fördjupat gåtan än löst den (IFLScience).
Från istid till genetisk splittring
Under den senaste istiden, när havsnivån var ungefär 40 meter lägre än i dag, tros alla vithajar ha samlats i en gemensam population i södra Indo-Stilla havet. När inlandsisarna smälte för omkring 7 000 år sedan steg havsnivån och nya migrationsvägar öppnades. Hajarna spreds till olika havsområden, och deras genetiska material började skilja sig åt på ett sätt som ännu saknar en vetenskaplig förklaring (Earth.com).
Gamla teorier faller
En länge dominerande hypotes var att honor återvänder till sina födelseplatser, ett beteende kallat philopatri. Det skulle ha kunnat förklara varför mitokondrie-DNA, som ärvs från modern, är lokalt unikt medan det övriga genetiska materialet blandas genom hanarnas långa vandringar. Ny forskning, publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences, visar dock att denna modell inte håller. Även honornas gener uppvisar större blandning än väntat, vilket undergräver hela antagandet (Florida Museum).
Andra förslag, som att ett fåtal honor skulle dominera fortplantningen eller att extremt starkt naturligt urval skulle forma DNA-mönstren, har också testats och avfärdats. Ingen av dessa mekanismer kan förklara de skarpa skillnaderna mellan populationernas mitokondrie-DNA. Forskarna erkänner nu öppet att frågan är obesvarad och att det mest ärliga svaret för tillfället är att de inte vet (Discover Magazine).
En liten och sårbar art
Den genetiska isoleringen innebär att vithajarna kan vara särskilt känsliga för miljöförändringar och mänsklig påverkan. Trots sin status som toppredator uppskattas den globala populationen till omkring 20 000 individer, vilket är anmärkningsvärt lite för en art med global utbredning. Den lilla populationsstorleken innebär att genetiska förändringar kan få snabb och betydande effekt på hela arten. Samtidigt kan det dröja årtionden innan forskarna finner den pusselbit som krävs för att förstå hur dagens tre populationer växte fram (ScienMag).
Källförteckning
• https://www.earth.com/news/great-white-sharks-survived-the-ice-age-but-it-changed-them-forever
• https://scienmag.com/unexplained-mystery-surrounding-great-white-sharks-leaves-scientists-baffled
